Misär och idyll
Där gamla Stockholm lever kvar.
Jan Fridegård

Ur Stockholms-Tidningen
torsdagen den 29 september 1938.

Fem eller sex moderna hus blicka från gatan på berget ned på gula, röda och gråröda kåkar som bekläda sluttningarna åt båda hållen. Det är tyst och lugnt däruppe, bilarna kommer endast på beställning och barnens stoj dämpas av plank och trädgårdsportar. Från tvärgatorna hör och ser man Hornsgatans mäktiga livsström dåna förbi långt nedanför, men den håller sig inom sina bräddar och lyckas inte störa friden ett par gator högre upp.

Alla kvarteren däruppe ha namn på katt, från katthuvudet mindre till kattrumpan större. I Kattgränd, välkänd av etsare och målare, stå två av Stockholms tre fotogenlampor. Buttert rödögda försöker de lysa upp trappan ner till Söder Mälarstrand. På en avsats i berget står en lång, låg envåningskåk, en fattigkåk där staden hyr ut rum och lägenheter för en 15, 20 kronor i månaden. Inga bekvämligheter utan allt är som på landet med brunn vid gaveln och fotogenlampan i taket. Men utsikten därifrån över Riddarfjärden är storartad.

Blandningen av gammalt och nytt och de stämningar detta skapar har lockat mycket ”konstigt” folk att bosätta sig vid Bastugatan. Målare, kompositörer, skulptörer med och utan bredbrättiga hattar och röda slipsar.

*

Vid mitt rännande efter rum fick jag höra i en affär att en enstöring hyrde ut två av sina fem rum i ett äldre, men högt hus. Jag klättrade fyra långa trappor och ringde på dörren fastän inget namn angav att det bodde någon därinne. Efter en stund syntes en skugga på dörrutan och en basröst frågade inifrån:
— Vad är det?
Jag förklarade mitt ärende så gott jag kunde och uppnådde slutligen att dörren öppnades på glänt. Innanför såg jag en man i nattdräkt fast klockan inte var mer än fem på eftermiddagen. Jag kände honom genast till utseendet, jag och hela Stockholm hade mött honom otaliga gånger utan att veta vem han var. Ett vackert gråvitt hår som räckte långt nedom hatten när han gick på gatan, vit Lloyd Georgemustasch och barska, kolsvarta ögon med humorn på lur långt inne. En svart jättekatt strök sig mot hans ben och såg på mig med gula, misstänksamma ögon.
— Jaså rummen, sade han. Gå och lägg dig, Murre, det här går utan dig. Jag är i nattdräkt som ni ser, hit kommer inte en fan så jag lägger mig och läser om kvällarna. Ja, rummen kan ni få hyra, jag gör inte med dem.

Och han steg undan så att jag kunde komma in. Det första jag såg var en jättemålning som föreställde strömbadet som syntes rakt över viken. Sjön var blå och himlen var blå. På det andra väggarna satt tavlor med blå skymningar och gula lyktrader, blå dagning med morgontidiga vandrare. Ett stort kyrkfönster över Riddarfjärden. Eugen Janssons ateljé.

— Jag har lite tavlor kvar efter bror min, sade min blivande värd när han såg min förvåning. Två rum utom ateljén var fullhängda av konstverk. Den ensamme mannen och hans svarta katt var en egendomlig bild i de museiliknande rummen högt över staden.

Utsikten var enastående. Människorna på Söder Mälarstrand liknade kryp och en trave trappsten på kajen såg ut som femöreschoklad. Hela Norr vid ens fötter och bortom sjöng skogarna, mil efter mil. Två paddliknande färjor möttes belåtet rökande på fjärden och en vit ångbåt lösgjorde sig sakta från kajen för att börja sin färd mellan mälarvikarnas bryggor.

Söderut var utsikten lika storartad fast av annan art. Ett hav av plåttak och skorstenar, sedan skogar och fabriker som stack upp ur dem. Brännkyrka stack upp som en liten svart tagg ur skogen. Tåget på Årstabron såg ut som en leksak.

— Det bodde en målare här sist jag hyrde ut, sade min värd, som dog i somras. Det syns nog, han kluddade fullt lite varstans. Jag minns inte vad han hette, jag bryr mig inte om folk numera. Gå och lägg dig Murregossen, jag kommer snart.

*

Nere i de gamla husen mot Kattgränd och Uppfartsvägen bor gamla Stockholm kvar som på inget annat ställe. Vindskupor med blommor i fönstret, hinktömmande hushållerskor i storblommiga nattrockar. Och kattorna! Från varje fönster och varje plank stirra de ned, från varje vrå och källarglugg titta de upp på gatans vandrare. Svarta, gula, vita och svartgulvita. Deras ägarinnor följa dem med vaksamma ögon när de tassa över gatan och hata vilt allt vad hundar och hundägare heter.

En mager gumma hasar sig ner för den väldiga sluttningen med en hink i näven. När hon är nere vid sandhögarna vid stranden, ser hon sig försiktigt omkring om någon hamnbevakning skulle vara i närheten. Så tar hon hinken full av sand och börjar återfärden. Fem steg i taget orkar hon, sedan sätter hon ned hinken, flämtar och ser sig omkring. Trettio minuter sliter hon med sandhinken innan hon är uppe, sista biten flyttar hon hinken endast ett par meter åt gången, innan hon måste vila. Men nu har hon sand till kattens låda lång tid framöver.

Med inte alltför långa mellanrum stannar en svart bil utanför något av de gamla husen och två till fem storväxta män hälsar på i en kupa eller lägenhet. Det är spritpolisen som ser till några gamla bekantas förehavanden. Inte alltid hinna dessa gräva ned sitt pund utan ha det hemma i skåpet. Då händer det att vindskupan blir stängd och tyst några månader.

På gatans höjdpunkt bor, som sagt, folk som tycker om denna blandning av fornt och nytt. Där kommer statarnas skildrare ut ur sin port, han stannar några ögonblick och ser ut över täppan på Mariaberget innan han går utför gatan. Där kommer den surrealistiske diktaren med de bortblickande ögonen och känner inte igen en förrän man säger hej, där den bredaxlade målaren med det vänliga leendet.

Det finns många gamla stockholmare som aldrig varit upp till gatan på berget. Den ligger också på sidan om alla allfarvägar med båda mynningarna dolda, en egendomlig blandning av misär och idyll.

---

Uppfartsvägen (Södra Uppfartsvägen) kallades den del av Torkel Knutssonsgatan som går ner mot Söder Mälarstrand och som sprändes fram ur Skinnarviksberget 1885-1889.

Statarnas skildrare, som Jan Fridegård berättar om, var förstås Ivar Lo-Johansson, och den surrealistiske diktaren var alldeles säkert Gunnar Ekelöf.

Den bredaxlade målaren kan ha varit Sven Xet Erixson eller möjligen Einar Jolin. Vet du? Skicka gärna ett e-brev och berätta.

Från 1894 bodde ”Blåmålaren” Eugène Jansson på Bastugatan 40. Efter hans död 1915 bodde brodern Adrian kvar i lägenheten. Det var av honom Jan Fridegård hyrde rum.