Gaturegleringen i Stockholm 1625-1650

En tysk borgare skrev i sin resejournal år 1586 att Stockholm: ”… ligger på en ö, runtomkring omgiven av vatten, har två portar och över vattnet en bro till fasta landet […] Denna stad är icke stor och ej befäst, har inga vallar, utan endast dåliga murar runtomkring […] Stadsinvånarna brukar beta sina kreatur, såsom hästar, kor, får, svin, utom staden, ty utanför de båda portarna ligger malmar.”

Stadsholmen från norr. Brunkebergsåsen i förgrunden. Slottet Tre kronor till vänster och höger därom Storkyrkan. Kvarnarna till höger i bakgrunden står på Mariaberget. Del av ett kopparstick utfört någon gång mellan åren 1555-1568. Konstnär okänd.

Ett holländskt sändebud skrev år 1616: ”Staden Stockholm tog sig vid ankomsten alldeles grön ut, där den låg emot bergen, ty husen ha alla avplattade tak, täckta med björknäver och grönskande grästorvor på samma sätt som bondstugorna i Ryssland. Taken används till bleke, och på en del låter man getter gå och beta, vilka understundom hoppa över gatan från det ena huset till det andra och åter tillbaka. […] Över taken resa sig de mestadels helt vita skorstenarna, något som på avstånd tar sig mycket egendomligt ut, så att man icke rätt vet vad man ska tro om det.”

Stockholm hade omkring 9.000 invånare i början av 1600-talet. De flesta av dessa bodde och arbetade på Stadsholmen och Gråmunkeholmen. Området kallades för Staden. Idag heter det Gamla stan och Riddarholmen.

Två procent av Sveriges befolkning tillhörde prästerskapet och adeln vid den här tiden. Tre procent var borgare, det vill säga köpmän eller stadsbor med rätt att utöva hantverk. Resten av befolkningen var bönder.

Träsnitt om eldens vådor ur Historien om de nordiska folken
av Olaus Magnus, från 1555.

På kvällen den 1 september 1625 utbröt en eldsvåda på den sydvästra delen av Stadsholmen. Branden pågick i tre dagar och alla hus mellan Västerlånggatan och stranden lades i ruiner, från Kåkbrinken ner till Järntorget. En femtedel av staden ödelades.

Förr hade stadsborna följt den gamla gatusträckningen när de skulle bygga nytt efter en eldsvåda. Men det gick inte den här gången. Myndigheterna hade presenterat en plan för det brandhärjade området där det framgick att Stora och Lilla Nygatan skulle anläggas, i stället för de gamla trånga och vindlande gränderna. Dessutom krävde man att all nybyggnation skulle ske i stora fyrkantiga kvarter, istället för de gamla långsmala samt att stenhus ovillkorligen skulle byggas där det brunnit. Inga träskjul eller korsvirkeshus med gräsbevuxna torvtak fick förkomma på Stadsholmen.

Gustav II Adolf stupade i Lützen 1632 och inför hans begravning, i juni 1634, diskuterade riksrådet ”om några främmande Potentater och Herrar skulle inviteras till sahl. Kongl. M:tz begravning. Mentes nej; komma deras Gesanter [utsända] hit, så ser de vårt armod”.

Sverige fick sin första regeringsform 1634. Den var utarbetad av Axel Oxenstierna och syftade till att bygga upp en effektiv svensk statsförvaltning som skulle klara krigens alla påfrestningar utan kungens ständiga närvaro. För detta inrättades centrala ämbetsverk med säte i Stockholm, som formellt gjordes till Sveriges huvudstad.

Adeln hade vid den här tiden ensamrätt till alla högra ämbeten i Sverige. Och eftersom alla landets ämbetsverk nu skulle förläggas till Stockholm var det bara för adelsmännen att flytta dit.

Maria Magdalena kyrka på Södermalm invigdes 1634.

S:ta Maria Magdalena kyrka på Södermalm.
Del av ett kopparstick utfört av Sigismund van Vogel, 1650-51.
Teckningen (förlagan) är från omkring 1648.
Bebyggelse kring kyrkan.
Maria kyrka, från Suecia antiqua et hodierna.
Palatset till höger, med text över takåsen, är van der Nootska.

Den nya regeringsformen påbjöd att Stockholm skulle ha en överståthållare, det vill säga monarkens ställföreträdare med uppgift att förvalta Stockholms slott och stad. Den förste som fick det ämbetet var Clas Fleming, som därmed blev ansvarig för en planerad gatureglering på malmarna, som han skulle komma att genomföra tillsammans med stadsingenjören Anders Torstensson.

Det huvudsakliga syftet med gaturegleringen var att ge Stockholm möjlighet att expandera på ett ordnat sätt. Men staden skulle också bli vacker. Besökare skulle imponeras, det var viktigt.

Charles Ogier, som var legationssekreterare hos den franske ambassadören i de nordiska länderna, skrev i sin dagbok från en resa 1634-35: ”När vi […] skådade ut över staden, tänkte vi undrande på hurusom denna huvudstad i ett vidsträckt rike, så många och så stora provinsers metropol, är bunden vid några kala klippor.”

Norrmalm var en egen stad mellan 1602-1635. Den kallades Norre förstaden och hade växt från 100 gårdar 1602 till strax över 1000, när Clas Fleming såg till att den 1635 införlivades med Stockholm som på det viset kom att utgöras av Stadsholmen, Riddarholmen, Södermalm och Norrmalm.

Gaturegleringsarbetet inleddes 1637 på västra Norrmalm, väster om Brunkebergsåsen. Den första gata som stakades ut var Stoore Konnungzgatan. Den fick 1639 namnet Drotningegathon (Drottninggatan) som en hyllning till Gustav II Adolfs dotter Kristina.

Alla de hus som stod i vägen för gaturegleringen flyttades. Och det var många. I en del fall utfördes arbete med att montera ner och bygga upp husen av stadens manskap. I annat fall fick husägarna sina kostnader för arbetet betalade av staden.

Wrangelska palatset, uppfört på 1630-talet.

Under 1630-talet byggdes Wrangelska palatset, Bengt Oxenstiernas palats, von der Lindeska huset, Rörstrands slott, De la Gardieska palatset (Makalös), Cruuska palatset samt Sparreska palatset på Riddarholmen.

Kronan, det vill säga staten med kungen som statschef, betalde för de tjänster som adelsmän och fältherrar utförde under krigen med förläningar av gods och gårdar. Adeln utgjorde en försvinnande liten del av det svenska folket men hade ändå, vid seklets mitt, kontroll över två tredjedelar av all jord i landet.

Stockholms ansikte mot öster, den så kallade Skeppsbroraden, började byggas av förmögna affärs- och handelsmän 1630. Det skulle dröja till seklets slut innan raden av ståtliga hus mellan slottet och slussen var färdigbyggd.

Kronan donerade stora delar av Ladugårdslandet till staden 1639 och 1640. Området låg mellan vad som skulle bli Birger Jarlsgatan och den blivande Valhallavägen. (Namnet Östermalm blev aktuellt för det här området först vid slutet av 1800-talet när gamla trähus och garnisonsbyggnader lämnade plats för hus byggda för stadens överklass.)

Den 31 maj 1640 började det brinna öster om Brunkebergsåsen och innan elden kunde hejdas hann den sluka 247 gårdar. Så fort branden var släckt började myndigheterna staka ut för nya gator i området mellan åsen och vad som skulle bli Birger Jarlsgatan. Huvudgata blev Regeringsgatan.

Gaturegleringen på Södermalm kom igång i november 1641. Eller, som riksrådet uttryckte saken, ”rifvandet på Södermalmen”. Riktig fart med regleringsarbetet på Södermalm blev det först 1644.

Södermalm innan gaturegleringen. Del av en Stockholmskarta från 1642.
Du kan ana sträckning för Hornsgatan och Götgatan.
Götgatan fick sitt nuvarande namn 1644.
Hornsgatan nämns första gången 1642.
Det röda ute till höger på kartan är Stockholms galge,
som vid den här tiden låg uppe på Stigberget.
Gaturegleringsplan för Södermalms norra del,
förmodligen upprättad av Anders Torstensson 1641 eller 1642.
I det mörka området i mitten går det att skönja en del av det gamla gatunätet.
Södermalm.
Del av dansk Stockholmskarta från 1640-talet.
Södermalm.
Del av en Stockholmskarta från 1702.
Stadsholmen, Norrmalm och Ladugårdslandet.
Del av en Stockholmskarta med reglerat gatunät från 1642.
Det trettioåriga kriget varade för Sveriges del mellan 1630-48.
Under den perioden nästan tredubblades antalet invånare i Stockholm.

Stockholm behövde plats för hantverkare och fabrikörer. Kronan överlämnade därför vid mitten av 1640-talet en närbelägen holme till staden. Den hade varit i kronans ägo sedan 1527 och kallades Munklägret. Där hade en gång i tiden Franciskanermunkar ägnat sig åt jordbruk och fiske och även haft ett tegelbruk. Sitt nuvarande namn, Kungsholmen (Konungzhollmen), fick området 1672.

En speciell skatt utgick på stockholmarnas boskap. År 1649 fanns enligt boskapslängden 528 hästar, 877 kor och 1.456 grisar i staden. Djuren hölls huvudsakligen på malmarna.

Louis De Geers palats,
uppfört i slutet av 1640-talet.
Port till Ryningska palatset,
uppfört under åren 1640-44.

Riddarhuspalatset började byggas 1641 och stod färdigt 1674. Adelns och ridderskapets valspråk är Arte et marte, som kan uttydas ”Genom fredlig id och krigisk bragd” eller ”I kulturens och krigets tjänst”.

Riddarhuspalatset.

I början av 1650-talet hade Stockholm omkring 35.000 invånare och gatunätet var i stort sett färdigbyggt. Det fanns omkring 3.700 hus och gårdar i hela Stockholm vid den tiden. På Stadsholmen 580, Norrmalm 2.100 och på Södermalm 1.100.

Under 1650-talet byggdes Flemingska palatset, Ruuthska palatset, Torstensonska palatset, Schering Rosenhanes palats, Axel Oxenstiernas palats och Hornska palatset på Blasieholmen.

Bondeska palatset, uppfört 1673.

Under 1660- och 1670-talen byggdes Bondeska palatset, Bååtska palatset, Lillienhoffska palatset, Reenstiernska palatset, Sparreska palatset på Hamngatan, Sparreska palatset på Fredsgatan och van der Nootska palatset.

Stockholms befolkning hade år 1669 stigit till 48.700.

Enligt 1676 års mantalslängd hade Stockholm cirka 4.330 fastigheter och av dessa var 20 procent bebyggda med stenhus. Alla Stadsholmens hus var vid den här tiden av sten. På Södermalm var sex procent stenhus och på Norrmalm, Ladugårdslandet och Kungsholmen sju procent.

Flera stora tomter på malmarna användes vid den här tiden som trädgårdar av folk som bodde på Stadsholmen.

von der Lindeska palatset på Västerlånggatan 68,
uppfört år 1633.
Vitkalkade tegelhus

De välbeställda på Stadsholmen hade på 1500-talet ofta vitkalkade tegelhus. Men modet växlade och när de riktigt förmögna byggde nytt under 1600-talet gav de husen röda, oputsade tegelfasader efter förebilder från norra Tyskland och Holland. Ibland lät man måla direkt på teglet med en kraftigt röd färg, för att på det viset dölja att teglet kunde variera i nyans beroende på bränningen.

Stora Gråmunkegränd 5.
De två nedersta våningarna är från 1300- eller 1400-talet.

Över 50 privatpalats byggdes av höga militärer och adelsmän i Stockholm från 1630 till sekelskiftet. Gemaken i dessa praktbyggnader fylldes inte sällan med krigsbyten.

Den florentinsk diplomaten och författaren Lorenzo Magalotti besökte Stockholm 1674 och skrev: ”Den som kommer till Stockholm skall där finna byggnader som inte endast saknar motstycken i Tyskland utan även – jag tillåter mig att säga det – i Frankrike och varje annat land i Europa med undantag för Italien. Jag säger det inte med avseende på antalet och inte heller i fråga om omfång, men i arkitekturens regelbundenhet, vari de mer än annorstädes närma sig det italienska byggnadssättet och i följd därav till antiken.”

Stockholm hade ungefär 57.000 invånare 1690.

Det gamla slottet Tre Kronor totalförstördes i en eldsvåda i maj 1697.

Stockholms ansikte mot öster, den så kallade Skeppsbroraden mellan slottet och slussen, blev helt färdig under 1600-talets senare del.

Stockholm med Skeppsbroraden från Kastellholmen,
efter Willem Swiddes kopparstick i Suecia antiqua, som trycktes 1693.
Konstnär okänd / Stockhoms Stadsmuseum.

I en kungörelse från 1699 rekommenderade slottsarkitekten Nicodemus Tessin d.y. att alla stora hus i staden och på malmarna borde målas i en gul färg så att gatorna på det viset skulle kännas ljusare. Han fick som han ville. Omkring 1720 började en del av stadens fasader lysa gula.

Prästgatan.
Helga Lekamens gränd.

Stormaktstiden

Krig
Sveriges stormaktstid inleddes när Gustav II Adolf blev kung 1611 och tog slut när Karl XII sköts till döds i Norge 1718.

I sin krigsfolksordning från omkring år 1620 stadgade Gustav II Adolf att krigsmakten skulle förses med inhemskt manskap genom utskrivning av var 10:de man i landet. Han krävde också att prästerskapet skulle upprätta mantalslängder över den manliga befolkningen, ”över deras ålder som tillväxa, på det att när de till sina femton år komma, att man dem då kan i längden införa och rotarne förstärka”.

Huvuddelen av de svenska och finska knektarna var tvångsutskrivna.

Under stormaktstiden dog var tredje vuxen svensk man i krig, de flesta av sjukdomar, svält och kyla. Sverige blev knektänkornas land.

Gabriel Gustafsson Oxenstierna, ståthållare på Stockholms slott, skrev i april 1630 till sin bror, rikskanslern Axel Oxenstierna, att landet var blottat på folk: ”… och var det ännu ett år eller tu skall continuera, så må vi väl säga, att vi hava vunnit land av androm, och därutöver ruinerat vårt eget”.

Andra polska kriget, 1600-29.
De la Gardieska fälttåget, 1609-10.
Ingemanländska kriget, 1610-17.
Kalmarkriget, 1611-13.
Trettioåriga kriget 1618-48. För Sveriges del 1630-48.
Torstenssons krig, 1643-45.
Karl X Gustavs polska krig, 1655-60.
Karl X Gustavs ryska krig, 1656-61.
Karl X Gustavs första danska krig, 1657-58.
Karl X Gustavs andra danska krig, 1658-60.
Karl XI:s krig (skånska kriget), 1674-79.
Skånska kriget, 1675-79.
Stora nordiska kriget, 1700-21.

Pest
Farsoten svepte fram och tillbaka över landet och sågs av prästerskapet som ett syndastraff. Epidemin var synnerligen svår i Stockholm 1602, 1622-23, 1630, 1638-40, 1653-54 och 1657.

En fasansfull tid var våren och sommaren 1623. Hovet och Kunglig Majestäts kansli hade flyttat till Västerås redan under slutet av 1622. I januari året därpå började stadens borgare fly. Ungefär 1.000 personer i månaden dog av pesten i Stockholm under de fem värsta månaderna 1623. Ingen låg sjuk mer än två-tre dygn innan de dog, somliga bara ett.

”Then swerd undkommer pesten tar; och såsom gräs nedfeller.”

Ett pestsmittat skepp från Danzig anlöpte Stockholms hamn hösten 1653. Farsoten kom att ha staden i sitt våld under sju månader.

Pesten härjade i Stockholm för näst sista gången år 1657. Därefter tog epidemin paus för att återkomma en sista gång mellan sommaren 1710 och januari 1711. Under den perioden dog omkring 22.000 stockholmare, 35-40 procent av stadens invånare. I hela landet dog mellan 100.000 och 200.000 människor i pestepidemin 1710-13.

Missväxt och svält
Missväxt var ingen ovanlighet vid den här tiden eftersom jordbrukets marginaler var mycket små. Dessutom var just 1600-talet den kallaste perioden under den så kallade Lilla istiden, som varade mellan 1350-1850.

Tre exempel:
År 1600 skedde ett vulkanutbrott i Peru som gjorde att sotpartiklar hindrade solljuset från att nå jordytan. Klimatet blev kallare, framför allt på norra halvklotet. Som en följd därav drabbades Sverige av missväxt 1601-03.

En mycket svår hungersnöd härjade landet åren omkring 1650. Skördarna hade varit de sämsta på 50 år och spannmålspriserna steg mycket kraftigt. Vägarna fylldes av tiggare och döende och befolkningstalet sjönk.

Under i stort sett hela 1690-talet var vädret nyckfullt och skördarna dåliga i Sverige, Finland och Estland. Stora människoskaror sökte sig därför till Stockholm för att om möjligt tigga till sig en bit mat. Våren 1697 rapporterades stadens gator vara fulla av döda och döende människor. En fjärdedel av Finlands befolkning svalt ihjäl under perioden 1695-97.